Hjärtan, hopp, jag mm

Jupp.
Börjar med hjärtan..

Jag har ingen vidare "period" nu.
( om man säger period så känns det som att det finns ett slut och ett hopp.. Mer om hopp längre ner)
Så allt blir ju minsta möjliga för att klara av det som måste göras.
"Finns inga måsten", säger en del.
Men nog gör det det alltid.
Jag har t.ex djur.
Hunden måste få mat, hunden måste ut .. Och in. Dessutom måste han borstas och klippas klor på. Utöver det har han hormonella fel efter kastreringen ( ångrar den lite eftersom den inte heller gjorde att han slutade rymma eller åt mer) så han måste badas med medicinskt schampo minst var 10:e dag ( japp, det går med mer sällan nu 👍).

Katten måste få mat .. Hmm ja inte så mkt mer med honom.
Dessutom har jag ett föräldraansvar för Måns. Det blir ju lättare och krångligare med åldern. Lättare för att han klarar att äta själv t.ex. Krångligare för att han snart fyller 15 och det som det innefattar( även om han är den smidigaste tonåring jag mött).

Ja, vad har allt detta med hjärtan att göra?

Jo.. Allt det måste göras. Egentligen klarar jag inte av det heller, men medlutet adrenalin så går det. Men tar ju ut mig helt.
Duscha mm går ju fetbort då.
Och text ( nu kommer hjärtan i plural) är nåt som tar evinnerlig mkt ork från kroppen. Måste både tänka och trycka med fingrar .

Så mina kommentarer och medkänsla med mina vänner kan skuta med vara en tumme upp och ett hjärta.   Man hoppas liksom att det, trots frånvarande text går fram att jag bryr mig
Massor och önskar jag kunde göra nåt. Men orkar inte skriva det så det blir hjärtan för massa olika situationer.

Men du skriver ju här?
Japp. (Och? Har jag lust att skriva)
Men vissa saker kan gå en viss stund, andra inte. Osv osv . Läs om mina sjukdomar så fattar ni (kanske)..



Så nu vet nu vad det är med hjärtan i plural ( vette sjutton hur man skriver? Hjartana låter ju bara helt puckat)





Då går vi över till HOPP..
Ett både bra och vidrigt ord.
Kollade på greys anatomy i onsdags.
Där kom det fram så jävla bra.
"Den medicinen gav mig hopp om bättring .. Bang! Didnt work. Hoppet krossat ner i underjorden "
"Den andra medicinen gav mig hopp om bättring ...Bang! Didnt work. Hoppet krossat ner i underjorden "

Det testet med maten gav mig hopp om bättring

Bang! Didnt work. Hoppet krossat ner i underjorden "


Kan hålla på i evigheter!!
Vet ni hur mkt man testar på 12 år??!
Sinnesjukt många mediciner!
Sinnesjukt många konstiga tillskott
Sinnesjukt många underliga beteenden
Osv osv osv


Ni skulle inte ens tro mig om alla saker jag testat på alla år.
Och då har nog bara en micropromille av alla saker ens funkat Yttepytteliiite .

Varje gång bygger man upp ett hopp. Det här! Det kommer funka!!
Man mår piss, man blir sämre ( vissa grejer har gjort en dödssjuk ) och ändå provat man.
Längst inne finns alltid hoppat kvar.
Men dessa lite större hopp med nya grejer. Det är ju hopp som är större. Nu kommer jag bli bättre! Så är det!
Och Bang! Bang! Bang! Bang!
Går det att komma längre ner efter alla Bang?

Nää...

Nu har jag slutat. Helt.
Jag tänker inte prova nåt nytt jäkla trixande med mediciner och kost osv.
Jag gör det fan inte.

Det jag vet är att detta är för alltid. Det kommer inte bli bättre. Jag kan genom att vara jävligt försiktig och stoppa i mig det som funkar ( utan förgiftningar mm) få det till en nivå som funkar på sommaren ( på vintern finns inget som funkar- förutom att inte vara här. Vilket inte är hållbart).

För jag ska överleva.
Jag har accepterat .
Detta får gå.
För jag pallar inte mer krossat hopp.

Det får vars stor bevisbörda på nästa grej som testas här alltså. Och inte inom de närmaste åren.






Jag- är sista punkten på dagordningen ..
Vem fan är jag?



Ja, fråga inte mig. Jag vet fan inte.


Men jag är en människa som kan hålla 120 bollar i luften samtidigt,,,
Jobba 15 timmars pass och formligen älska det.
Kan knäskura ett golv och sortera 14 garderober och njuta.
Som kan sitta i timmar ich borsta hunden
Som kan måla om hela huset och plantera 300 blommor - på en eftermiddag ...
Göra 15 piruetter på skridskor på 10 minuter


Eller?
Så är det kanske inte, nä...
Hmm.
Fast i min hjärna är det jag.

Det verkar formligen helt omöjligt att sudda ut det.
Och det funkar fan inte att ligga här och ha ångest över att det inte är så längre. Det är jävligt meningslöst för oavsett mediciner och hopp ( som vi slutat med) så kommer jag aldrig någonsin bli den personen igen.
Både för att det inte går. Har gör
Många kroniska diagnoser för att dey ens skullevara  lite möjligt. Och! 
De här sjukdomarna, den här våldsamma smärtan, det här ickelivet och att vara helt ensam i världen- gör att man förändras.
Rejält
Jag pr veklingen inte samma person som jag var får 15 år sedan. Inte för 7 år sedan heller.
Långt ifrån.
Jag är en helt annan person.
Som jag skulle behöva testa mig fram vem jag var om jag skulle bli bättre framöver ( typ 2078)

Så hur är man jag när man inte är jag längre och inte vet vem jag skulle vara ..?


Ingen aning.
Men många låtsade intressen är en grej.
Om man låtsas att man är intresserad av sport så kannan vissa dagar ha litegrann att följa på tv, ha nåt  att prata om med verkliga människor ( såna som vet vilka de är och har ett liv) 
Man kan snacka slalom och skidskytte mm mm

För seriöst... Jag har absolut ingenting annat än mina sjukdomar och senaste skavsåret att snacka om egentligen. När jag senast gick ut var ju liksom på kritaperioden och då spenderade jag tio minuter på baksidan med hunden. Nä, exakt. Inget alls att prata om.

Men jag kan då vars engagera mig i sport som inte är så länge. Skidskytte : pang pang åk, pang pang slut. Lagom
Slalom : schwish schwish framme, nån vann. Lagom
Hockey puck, byte , mål . Slut . Lagom


Men alltså: man har ett låtsas intresse som man kan prata med andra om. Eftersom det vara är på låtsas och inget allvarligt seriöst intresse så spelat det ingen roll om jag missar nån ggn heller.



Lite som med naglar, hår , kläder och skor typ.
Håret är för att mitt hår ät vidrigt i sin ensamhet och behöver kompisar.
Naglarna är ju för att jag haft naglar sen 1995 nån gång och det är helt enkelt mer normalt för mig än utan. Och om man inte kan göra ett endaste piss med siba händer , så kan de väl ligga där och vara snygga åtminstone.

Samma med skor. Hug många skot med klack runt 18 cm har jag oanvända i garderoben?
Säkert 25 par. Som kroppen vägrar att kunna gå i.
Kläder. Vad ska du med 30 par heans till som inte kan ha kläder med sömmar i ens?
Jaa. För jag gillat jeans. Eller ja ni vet... Jag gjorde det.



Inget är som det har varit. 
Allt är ganska jobbigt.




Men. Jag har det himla bra som det är.
Mitt liv - förutom kroppen - är riktigt bra.
Har ett bra hus.
En fantastisk sambo.
Ett underbart barn.
En härlig hund.
En grinig katt ( jo, men låt oss vara ärliga )
Osv.

Sen kanske det ibland är rätt tufft ( läs omöjligt) att ignorera en hel kropp i allt det där.
Den är ju trots allt alltid med en..

Men jag skrattar varje dag, ler massor, har superkul ihop med Måns, får kärlek i överflöd av hunden. Rakt in i hjärtat varje dag, varje sekund.
Pierre behöver vi inte ta upp. Utan honom hade jag inte överlevt på 100 olika plan.


Så allt är bra.
Bara tufft, konstigt, underligt , ensamt och smärtsamt ibland.
Men mycket mycket BRA


och nu är det fredag och helg 
Hej svejs 👋👋

Maria

❤️❤️❤️ Det är faktiskt tufft att inte känna igen sig själv. Vilja vara det gamla jag, som kunde göra allt man ville.
Kram från Maria