Räddad

Idag var det tredje gången på 17 år som jag ringde Pierre och frågade om han kunde komma hem och hjälpa mig.
(Ingen större idé när de är i Danmark, Kiruna, Skåne eller varför inte Bergen i Norge)
 
En ggn kom han hem, jag hade haft migrän i 3 dygn och klarade inte ta hand om måns.

en ggn kom han inte hem.. då hade vi både jag och måns en feting till vinterkräksjuka  (spydde varannan ggn) och han sa" life magsjuka har ingen dött av. Så när han kom hem och fick det så trodde han att han faktiskt  skulle dö (😂🙌🏽).
och idag kom han hem.

Totalt sammanbrott av kropp och humör.

Inatt vaknade jag 02.15.
Punkt.
Det somnas ju inte om här.

Efter en stund så började det tjuta i golvet.
What?!
Tänkte först att det kanske var min säng som fått frispel(har höj- och sänkbar). Nää..
Tyst..
Gick en kvart.. sen tjöt det igen. Gnisseltjut. Högt.

På med mer kläder och började undersöka. Och filma. Ja, ljudet i alla fall.

Till slut kom jag fram till att det kom från vårat förråd som ligger under sovrummet. Är liksom "krypgrund" där fast 2.40 högt 😂. Ja, ni fattar. Inte inrett inomhus. Men under tak med dörr och grus, typ.

Sitter frånluftsfläkt där i väggen. Den är ungefär brevid min säng på utsidan.
Smyger ner, och möter måns.
Ja, precis alla var ju vakna förutom Pierre.
Ut. Och får börja leta kablar. De är nergrävda. Men kontakten är isatt inne.
Måns stod i förrådet (klockan är nu 04.05) och jag drog i kablar i garaget.
Till slut skrek han och det blev tyst.
Ja men lycka till att sova sen liksom.
Kallt så in i helvete.
Och att gå ut i det när man inte kan tända i spisen. Jo tjena. Värmde 4 vetekuddar och toffflorna, la på 3 filtar över täcket och tog på mig fleeceunderställ. Nope. Kall in till skelettet.
Ja, varför jag inte fick elda i spisen.
Sotaren skulle komma mellan 10-12. Men det är lugnt, tänkte jag. De känner mig och vet att jag är vaken ändå så dom brukar ta mig först vid 7. 
Nope.
Ny jävla sotare 😢.kom 11.15 katastrof!
Så kall att jag stod framför ugnen med luckan öppen för att värma mig. Tände alla ljus i hela huset (så dessutom livrädd att jag skulle elda upp stället på alla andra ställen än där man ska elda!)
Ut med honom och tänd i spisen.
Nope.. tvärstopp. Rök in.
Men va fan.
Höll på och krånglade lite själv men jag klarade det inte.  tårarna rann och kroppen skakade. Värken var helt olidlig eftersom jag var kall (var 20 grader inne då. Det är för min kropp som att du går ut naken i -10. Och står där en bra stund)
Dessutom kan jag inte värma upp den igen hur som helst. Den funktionen är paj - enkelt förklarat(har nåt med blod att göra)
Allt rök och det var fortf kallt. Klockan var nu 11.50.. trött så det skrek i kroppen. Kall. Ledsen, ont så in i helvete. Varenda symtom var helt brutalt. Kunde inte svälja ens.
Snälla kan du komma hem? Du har lunch snart va?
Han kom.
Visade sig att en plåt som sitter uppe ii skorstenen typ hade sotaren  satt in uppåner.
 Så när vi fick vänt på den (efter den halvpyrande veden åkt ut i murgrillen ute och Pierre fått på handskar för att hantera plåten jag febrilt försökt elda under) så fungerade det igen! Då krampade benen.

Men det tar ju inte en pisskvart att värma upp 150 kvadrat liksom.
Körde luftvärmepumpen nere på 30 grader- full sula och fortf ljus.
Pierre fick in Yoda. Som absolut inte vill in ALLS när det är snö och underbart ute.
Så nerbäddad i sängen (efter alla ljus var släckta) och full sula i braskaminen och timer på 30 min för att försöka lägga in mer i spisen. Så däckade jag sen.
Den där komagrejen är bra otrevlig när jag kollapsar. Hörde Måns långt borta (hemma och är sjuk) men kunde inte öppna ögonen eller prata.
Så vid 15.30 tiden började det bli varmare inne. Kropp fortf kall.
Och jag kunde se igen. Då kan man knappt gå, allt snurrar, allt smakar bakfylla, illamåendet är vidrigt febern kokar. Blev varm nån ggn runt 17.30
Utan Pierre hade jag lagt mig ner och skrikit tror jag. Det är vinter nu. På så många sätt. Jag spenderar mest tid i sovrummet. Sover sämre , det mesta gör mer ont.
Har dock nån positiv sak med nya medicinen👍🏼
har fått mkt mindre domningar i fingrar och armar. För två månader sen var det nästan konstant. Jättejobbigt.
Men nu är det bara några ggr per dag det försvinner känsel.
Ser något bättre inbillar jag mig också.

(null)

(null)

(null)

(null)

Imorgon ska jag ta mig till dr på nåt vis och så ska vi se om vi ska höja dosen.
Nu är jag vaken lite mer i hjärnan och ska försöka kolla lethal weapon.
Kanske ingen bra idé men vill inte glo i taket i dag - även om det hade varit det mer smartare valet 

Snö och advent

Nu är det på g!
Julen!
Tjoho!

Jag känner mig dock snuvad helt på en advent då 4e advent är på julafton :(
(null)

(null)

(null)
När jag var liten var världen inte riktigt som nu.och världen är ganska mycket förändrad, men på vissa ställen inte alls faktiskt.
Jag ser inte många män som stryker julgardiner riktigt. (Alltså inte att dom stryker fel, utan "jag ser det inte riktigt"). 
Eller putsar fönster .

Varför?




Jag har ett problem med det.
Jag är kass på skiten!
Jag är petnoga, "alla fönster har 4 hörn", som farmor sa.

jag stryker noga, länge, fuktar och pressar... nä, inte bra.
Fönstren blir flammiga, randiga och ja, inte bra.
Gardinerna blir inte skrynkelfria och ja, inte bra.
Otroligt trökigt!
Jag har ju svårt att genomföra de där grejerna, rent fysiskt, så då skulle man ju vilja att det liksom blev klockrent när man väl gjorde dom.
Jag har en superbra maskin till fönstren, med nån micrifibergrej och bra medel. Allt är toppen.
Jag kanske inte har ett lika bra strykjärn eftersom jag tappat det ett par ggr, men ärligt? Det blev inte bra när jag strök med det när det var superdupernytt heller.
Jag måste missat nån utbildning?
(Jag gick ingen utbildning rättare sagt. )
Men morsan gjorde ju massa sånt och jag fick stryka, tvätta, baka, städa och damma redan när jag var überliten.
Så varför kan jag inte?
Varför blir det inte bra?

Jag tror jag ska försöka ta mig ut i snön istället.
Hunden är jag mkt bättre på än både gardiner och människor 👋🏼👋🏼

Ett år...

Man är sjuk.
Man mår katastrof:

Man blir terroriserad av oförstående läkare.
Man får hjälp av expertläkare.
Man får ny medicin.
Det går åt helvete.
Man mår katastrof.

Man släpper den nya medicinen.
Blir bättre.


Mår katastrof.


Får nya diagnoser .
Mår katastrof.

Får ny medicin.
Man blir liiite bättre.

Och Bam! det har gått ett år.


Hur fan går det till?
Känns som jag missat precis hela året.

Inte träffat en människa.
Inte kunnat ta hit någon.
Inte kunnat göra någonting.

Min gamla hund hör sämre och ser sämre och är lite trögare i starten.
Varje sekund jag har kunnat röra mig har gått till honom.
Jag har vaknat, proppat i mediciner,
Vilat,
Gått promenad med honom.
Däckat i sängen.
Vilat
Resten har jag försökt stötta måns.
Pratat m honom när han kommit hem.
Slut på dagen.

Alla dagar har just det inte funkat heller men det är vad jag har försökt få ihop.

Duscha går bort.
Umgås går bort
Hjälpa till att städa går bort
Plocka undan går bort
Skriva till folk på Facebook går bort (så rädd att få ett svar med en fråga i , har inte energin att skriva tillbaka)
Att skriva här finns inte. Finns inget att säga heller.
Försöker le, försöker hitta tillbaka.
Pacing och försiktighet.
Ta hand om hunden och stötta måns i allt detta tuffa med pendling och läxor.

Det finns inget kvar sen.

Men förhoppningsvis går det åt mer rätt håll.

Folk är sura, bittra, griniga och förstår verkligen ingenting.
Men jag orkar inte förklara mer än jag gjort i 15 år heller.
Jag delar hit och jag delar dit.
Information information information.

Finns det en enda person där ute som ens försöker läsa skiten?!

Kan jag aldrig tro!

Inte efter de helt oförstående kommentarer jag får vecka ut och vecka in.

Varför i hela fridens namn tror ni att jag delar memes, info, korta videos mm?

Inte fan är det för att JAG ska lära mig..

Inte fan är det för att ni ska tycka synd om mig.
Det är ju för att ni kanske skulle kunna förstå lite varför det blir som det blir?!!

Ägna någon minut på att titta på skiten så kanske NI kan förstå?

Vad sägs om att öppna sinnet lite och försöka?

Sluta vara griniga på mig, snälla!
Jag kan inte göra ett endaste dugg åt detta! 
Det finns ingen som vill bli av  med den här skiten mer än mig!

Hjälper det att ni alltid  talar om för mig att vi inte ses?

Hjälper det att ni misstror mig?
(Tror ni verkligen jag tycker att det är ROLIGT att alltid vara äcklig och stirra på en tapet 23 Tim/dygn?? Tror ni det på riktigt??????? Att jag VALT detta?)

Hjälper det mig att ni är sura?

Hjälper det mig ?

Nej...

Snälla. Bara försök förstå att jag inte tycker detta är kul på en enda fläck. Och att om jag mår bättre nån ggn (det kan ju då vara allt från om en vecka till om 1.5 år. Inte fan vet jag) så ringer jag! Jag vill fika, jag vill hälsa på, jag vill shoppa, jag vill tjöta.
Jag vill massor! Men jag KAN inte.