Ett år...

Man är sjuk.
Man mår katastrof:

Man blir terroriserad av oförstående läkare.
Man får hjälp av expertläkare.
Man får ny medicin.
Det går åt helvete.
Man mår katastrof.

Man släpper den nya medicinen.
Blir bättre.


Mår katastrof.


Får nya diagnoser .
Mår katastrof.

Får ny medicin.
Man blir liiite bättre.

Och Bam! det har gått ett år.


Hur fan går det till?
Känns som jag missat precis hela året.

Inte träffat en människa.
Inte kunnat ta hit någon.
Inte kunnat göra någonting.

Min gamla hund hör sämre och ser sämre och är lite trögare i starten.
Varje sekund jag har kunnat röra mig har gått till honom.
Jag har vaknat, proppat i mediciner,
Vilat,
Gått promenad med honom.
Däckat i sängen.
Vilat
Resten har jag försökt stötta måns.
Pratat m honom när han kommit hem.
Slut på dagen.

Alla dagar har just det inte funkat heller men det är vad jag har försökt få ihop.

Duscha går bort.
Umgås går bort
Hjälpa till att städa går bort
Plocka undan går bort
Skriva till folk på Facebook går bort (så rädd att få ett svar med en fråga i , har inte energin att skriva tillbaka)
Att skriva här finns inte. Finns inget att säga heller.
Försöker le, försöker hitta tillbaka.
Pacing och försiktighet.
Ta hand om hunden och stötta måns i allt detta tuffa med pendling och läxor.

Det finns inget kvar sen.

Men förhoppningsvis går det åt mer rätt håll.

Folk är sura, bittra, griniga och förstår verkligen ingenting.
Men jag orkar inte förklara mer än jag gjort i 15 år heller.
Jag delar hit och jag delar dit.
Information information information.

Finns det en enda person där ute som ens försöker läsa skiten?!

Kan jag aldrig tro!

Inte efter de helt oförstående kommentarer jag får vecka ut och vecka in.

Varför i hela fridens namn tror ni att jag delar memes, info, korta videos mm?

Inte fan är det för att JAG ska lära mig..

Inte fan är det för att ni ska tycka synd om mig.
Det är ju för att ni kanske skulle kunna förstå lite varför det blir som det blir?!!

Ägna någon minut på att titta på skiten så kanske NI kan förstå?

Vad sägs om att öppna sinnet lite och försöka?

Sluta vara griniga på mig, snälla!
Jag kan inte göra ett endaste dugg åt detta! 
Det finns ingen som vill bli av  med den här skiten mer än mig!

Hjälper det att ni alltid  talar om för mig att vi inte ses?

Hjälper det att ni misstror mig?
(Tror ni verkligen jag tycker att det är ROLIGT att alltid vara äcklig och stirra på en tapet 23 Tim/dygn?? Tror ni det på riktigt??????? Att jag VALT detta?)

Hjälper det mig att ni är sura?

Hjälper det mig ?

Nej...

Snälla. Bara försök förstå att jag inte tycker detta är kul på en enda fläck. Och att om jag mår bättre nån ggn (det kan ju då vara allt från om en vecka till om 1.5 år. Inte fan vet jag) så ringer jag! Jag vill fika, jag vill hälsa på, jag vill shoppa, jag vill tjöta.
Jag vill massor! Men jag KAN inte.

En%20l%E5ngvarig%20f%F6rkylning%20

Kram!!❤️

Svar: ❤️
lillemor lindqvist

En långvarig förkylning

Haha, så knäpp mitt bloggnamn ser ut? Eller är det bara på min mobil?

Svar: Ser inte konstigt ut här. Men på kramkommentaren är det massa krumelurer
lillemor lindqvist

Nilla

Tänk att det ska vara så svårt att förstå. Det är väl självklart att du mycket hellre är frisk och kan hitta på saker än att ligga i ditt mörka rum. Massor av kramar ❤

Svar: Uppenbarligen inte. Efter 14 år så är det tydligen fortf så att jag är lite gnällig och vill inte träffa folk alls. Lat, och är tydligen inte ens hälften så sjuk som jag säger. För det ser man ju att jag inte är.
Är ju apsjuk att vara inlåst i ett hus och lukta illa....
lillemor lindqvist

Anonym

Alla har sitt.Det verkar du inte förstå.Allt handlar inte om dig och din sjukdom!

Anonym

Alla har sitt.Det verkar du inte förstå.Allt handlar inte om dig och din sjukdom!

Svar: Det är väl klart alla har, det har väl inte med saken att göra?
Jag försöker förklara varför jag inte kan saker. Varför ni inte ska vara sura. Varför det blir så att jag inte kan. Det här ovan är ju inte ”det är synd om mig”, det är ju ett försök till förklaring? Och jag förstår inte varför ni inte förstår det?
Jag vet mkt väl att ”alla har sitt”. Jag har människor runt mig med vedervärdiga händelser, sjukdomar mm.
Och jag lider oerhört av att aldrig någonsin kunna hjälpa, stötta eller ställa upp. Jag kan aldrig säga ”men jag hjälper dig” , ” men jag kommer genast”.

Jag kan inte fika med dom ändå?

Det är DET jag försöker förklara. Det spelar ingen roll, jag kan inte träffa någon i alla fall? Det är liksom inte JAG som bestämmer det. Kroppen bestämmer.

Och om jag nån ggn känner att nu! Nu kan jag röra mig. Då går ju hunden först. Han klarar sig inte själv, han går före allt eftersom han är ett försvarslöst djur. Sen försöker jag ta hand om dom spm bor i huset här så gott jag kan. Och jag är inte den enda här hemma som har sjukdomar. Så inte ens dom som bor här kan jag stötta helt. Sen försöker jag baka så jag har nåt att äta. Men om man då har en timme var tredje dag. Då blir ju inte ens dom sakerna gjorda, eller hur? Hunden, man och barn behöver mer än det. Men då är andra arga, sura och bittra för att jag inte kan träffa dom? Ska en fika gå före hundens mående? Nä väl? Eller prioriterar jag fel när hunden går före?

Jag försöker vara så optimistisk det går i den här nya medicinen. Men jag kan inte ha vilket hopp som helst inuti mig. Det är vansinnigt sällan nåt som ens kan hjälpa mig. Oftast går det ju åt helvete istället.
Men alla har sitt,. Jag vet. Och lider med så många!!!
Men om det inte handlar om mig och min sjukdom ? Vad är det då? Varför är ni så sura, arga och tykna?

För mig beror hela skiten, hela min ickevärld på -att jag inte kan träffas, umgås, prata i telefon, fika, lyssna, handla mm mm mm BARA om -min sjukdom. Det är ju pga DEN jag inte kan det?

Och då blir man ledsen.
Hade det handlat om att VILJA göra saker hade jag väl gjort tusen saker för längesen ?
lillemor lindqvist

S

Jag förstår dig då även jag lever med ME och alla begränsningar som jag definitivt INTE valt. Du prioriterar så rätt med att din hund och son går först. Har förstått hur mycket kraft det kostar dig och att allt annat så klart får vänta. Tänk om människor i vår omgivning kunde förstå hur gärna vi skulle vilja vara sociala och även också kunna hjälpa andra ibland. Det finns ju liksom inte på kartan, tyvärr : ( Du är så bra på att sprida info, hoppas att omgivningen till sist ska förstå! ❤️


Svar: ❤️❤️
lillemor lindqvist